Du är redan framme

Det är dags att sluta fred med sig själv. På riktigt. Inte bara med tankar och ord – utan med hjärta och handling.

Vi jagar efter så mycket hela tiden: tid, pengar, upplevelser, personlig utveckling, bättre relationer, bättre självkänsla, snyggare kropp, klokare insikter, positivare tankar… Ja jösses vad vi håller på. Det finns inget slut på kraven vi tror att vi måste uppfylla. Men VEM ställer kraven? Är vi hjärntvättade? Socialiserade? Uppfostrade att jaga mer, bättre och större? Visst kan vi skylla på andra. Det är den lättaste utvägen. Offerkoftan är skön och bekväm. Allt är alla andras fel. Men om vi ska kunna ändra något på riktigt måste vi äga problemet och förstå att vi själva har makten att förändra vårt liv. Kanske inte allt, men mycket mer än vi tror.

Tid till exempel. Kan vi ändra tiden? Lägga till eller dra ifrån timmar och sekunder? Nej. Så varför tror vi det? Stress är väl bara ett försök att hinna mer än vi egentligen mår bra av på för kort tid? Varför? Kan vi välja på nya sätt? Kan vi sålla bort något? Kan vi börja prioritera vår tid och värdera den mer? Måste vi verkligen skynda oss genom livet? Eller är det ett tankemönster, en vana, en flykt? Hur skulle ditt liv förändras om du valde att göra saker som du mår bra av och inte bara det som omgivningen förväntar sig? Om du vågade vara sann med dina behov?

Så har vi jakten på allt det andra. Kanske någon strävar efter en snyggare kropp? Jodå. Och jag tror inte jag är ensam. Jag brukar lura mig själv att jag vill äta rätt bara för att vara hälsosam. För det är inte riktigt okej att inför mig själv erkänna att jag vill bli smalare. Jag borde vara nöjd med mig själv som jag är. Ett perfekt exempel på att tanken vet vad jag bör tänka fast känslan inte hänger med. Jag vill vara nöjd och älska mig själv, men samtidigt har jag ständigt en tyst och till stora delar omedveten inre dialog där jag klankar ner på min kropp. Jag vet att jag lurar mig själv. Men någonstans tror jag fortfarande att jag skulle vara lyckligare om jag vägde 10 kg mindre.

Varför gör jag så här mot mig själv? Varför gör vi alla så här mot oss själva? Det leder ju bara till självförakt och en känsla av misslyckande. Vad är det vi vill egentligen? Är det inte hög tid att sluta jaga? Att släppa orimliga krav och förväntningar? Tänk om det är det enda som behövs för att bli lycklig?

Min magkänsla vrålar av glädje. ”Äntligen börjar hon fatta!”

Det är dags att acceptera en underbar och svårbegriplig sanning: Jag är bra så här. Precis så här. Jag behöver inte förändra något alls. Behöver inte bli mer av dittan och dattan. Men nog måste vi hela tiden sträva efter utveckling och förbättring? Nej, inte alls. Allt du behöver är att förstå att du är precis så perfekt som du ska vara. När vi släpper jakten på utveckling kan vi äntligen slappna av och bara vara här och nu. Och först då kan vi njuta av att vara oss själva. Där finns healingen. Där finns glädjen. Och den villkorslösa kärleken – till oss själva och andra.

Livet börjar på riktigt när vi inser att vi redan är framme.

sagapavag_web

Annonser

Vakuum

Sedan augusti 2014 har mitt liv handlat om att skapa böcker. Tiden har varit fylld med att skriva, redigera – och redigera igen. Romanfigurer och formuleringar har ständigt snurrat omkring i huvudet. Både i drömmarnas land och i vaket tillstånd. Medvetet och omedvetet. Romanintrigen blev som en alternativ verklighet. Ibland seglade jag bort mitt i samtal för att sedan plötsligt skrika till av glädje när jag kom på hur min historia skulle förbättras. Min omgivning fick helt enkelt stå ut med att jag surfade omkring i min fantasi istället för att vara på plats i nuet. De vande sig så småningom och var förvånansvärt
förlåtande. En skapande konstnär kommer tydligen undan med mycket…reginehalv_web

Men sen då? Vad gör jag nu när böckerna är klara och allt som ska göras är gjort? Efter boksläppet av den sista romanen ”Jonna Modig” blev jag liksom tom. Som en urvriden trasa. Utan varken mening eller mål. Det var en enorm kontrast. Förut hade inte tiden räckt till. Nu tog den aldrig slut. Jag blev en människa utan längtan. En halv människa. Som en förvirrad zoombie letade jag efter något som kunde väckta någon slags passion. Men tomheten ville inte släppa greppet om mig.

Till slut gav jag upp försöken att hitta någon slags påtvingad glädje. Jag accepterade att det kändes tomt. Jag sörjde att ett av mina livsmål var uppnått. Ja, sörjde. För jag älskade att skriva mina romaner och sammanställa min bakbok. Och när det var klart blev tomrummet lika intensivt som efter en saknad vän. Jag hade fantomsmärtor. För mina älskade romanfigurer lämnade mig i samma ögonblick som böckerna blev offentliga. De är inte längre mina. De tillhör nu alla som vill läsa böckerna.

Så jag accepterade förlusten och lät känslorna komma. Det var signalen mitt inre behövde för att börja känna glädje och längtan igen. En fas i mitt liv är avslutad. Jag är enormt stolt över min prestation. Kanske kommer det bli fler böcker. Men inte än på länge. Nu ska jag låta andra passioner få fylla tiden ett tag. Och jag vinkar med kärlek och tacksamhet ”Hej då” till Jonna, Jocke och alla de andra som gett mig glädje, utveckling, insikt och underhållning i mer än två år.
hjarta_web

Underbar bubbla av ljus

Utan Patric hade jag aldrig unnat mig mitt livs underbaraste kurs. Det kändes onödigt att lägga så mycket tid och pengar på mig själv. Som så många av oss prioriterade jag inte mina egna behov. Pengarna borde läggas på något annat. Och skulle jag verkligen offra flera semesterdagar på bara mig själv? Borde jag inte göra något för familjen när jag var ledig? Men Patric gav sig inte. Jag var värd kursen. Och han lovade följa med som ”sällskapsdam”.

Så blev det bestämt att jag skulle gå ”Environmental Balancing Course” med Pauline Turner i Skålsjögården. När anmälan var gjord och inkvartering bokad fylldes jag av en spänd förväntan. Mitt motstånd innan handlade inte bara om ovanan att lägga tid och resurser på mig själv. Det handlade även om en djup insikt att något skulle förändras för alltid om jag åkte dit.

Det är drygt 30 mil från oss till Viksjöfors där vackra Skålsjögården ligger. Bilresan tog sin lilla tid på alla småvägar norrut. Men vi kände ingen stress. Den vackra naturen och förväntan inför det som komma skulle gjorde oss istället lugna och glada. När vi till slut kom fram var klockan ganska mycket. Det trevliga värdparet väntade på oss utan minsta lilla otålighet. Vi fick vår rumsnyckel och en beskrivning av området. Väl på rummet slappnade vi av och njöt av tystnaden och den sköna energin. Skålsjögården ligger mitt i ett naturområde. Vårt timrade trähus smälte in perfekt bland gran och tall. Det kändes nästan som en björn kunde knacka på dörren vilket ögonblick som helst. Vi var långt bort från vardagsstress och stadens brus.img_2817

Dagarna som följde är svåra att beskriva. Vårt avskilda läge och Paulines underbara förmåga att stärka oss alla och hela tiden vägleda oss att följa magen gjorde att vi glömde världen utanför en stund.Det var som att lyftas till en annan dimension där bara sanning och kärlek existerade.

Varje dag fokuserade vi på ett av de fyra elementen. Vi fick göra spännande energiövningar där syftet var att undersöka elementen och hur våra egna energier kändes i förhållande till naturen och varandra. Tre av dagarna flöt jag bara med i allt som hände med ett leende på läpparna. Men när jord-dagen kom var jag underligt nog nervös. Efter lunchen förstod jag varför. Pauline berättade då om dagens energiutmaning. En kvinna i området hade problem med ormar i trädgården. Vårt uppdrag var att åka dit och med hjälp av vårt verktyg, de Universella Balanseringskartorna, få ormarna att flytta från tomten till skogen i närheten. Min ormfobi fick hela magen i uppror. ”Jag är ledsen Pauline”, sa jag. ”Jag skulle göra nästan vad som helst för dig. Men det här gör jag aldrig.” Pauline tittade mig djupt i ögonen och sa med sin stadiga, kärleksfulla röst: ”Litar du på mig?” Eftersom jag litar på Pauline till fullo kunde jag bara svara: ”Ja.” Hon fortsatte: ”Då vet du att jag aldrig någonsin skulle göra något som kunde skada dig?” Jag höll med. ”Så om du följer med på vårt uppdrag vet du att jag skyddar dig så att du är trygg hela tiden?” Än en gång höll jag med. ”Så då följer du med?”

Det är klart att jag följde med till slut. Men jag var nervös. Även om ormarna fortfarande sov, våren hade inte väckt dem än, så kröp det i skinnet hela vägen till den där ormfyllda tomten. När vi kom fram ställde de andra sig i en cirkel för att balansera med kartorna. Jag ställde mig en bit bort för säkerhets skull. Tanken att stå nära ormarna var för mycket. De andra tittade lite konstigt på mig, men jag stod kvar. När vi var klara åkte vi tillbaks. Jag var stolt att jag hade följt med. Pauline väntade tills vi kom tillbaks innan hon avslöjade varför de andra tittat så konstigt på mig. Tydligen hade jag ställt mig precis över ormboet! Pauline förklarade att min intuition hade lett mig dit för att jag skulle läka min fobi. Och konstigt nog har jag inte varit alls lika rädd för ormar efter kursen.

När de intensiva och mycket lärorika dagarna var till ända kände jag mig rik på ett nytt sätt. Jag hade fått ett underbart verktyg att balansera mig själv och omgivningen med. (De Universella Balanseringskartorna har varit en självklar del av mitt liv ända sedan 2008 när jag gick kursen.) Dessutom hade jag fått underbar vägledning i fyra dagar av Pauline. Den som varit på en konsultation med henne vet hur omtumlande och välgörande det är med en halvtimme av hennes sällskap. Tänk er då fyra dagar. Min magkänsla kändes starkare än någonsin, jag kunde känna av naturens och omgivningens energi på ett helt nytt sätt. Jag visste för första gången någonsin hur det kändes att vara i sin egen kraft. På vägen hem från kursen kunde jag känna hur naturen mådde när vi passerade. Några gånger stannade vi och tog fram kartorna för att balansera områden som kändes tunga. Människor har varit vårdslösa med intrång i naturens energi på många ställen. Men nu har jag ett sätt att hjälpa både natur och människor. Om det är rätt tid, plats och orsak att göra det.

img_2830

Pauline och jag i kurslokalen tillsammans med värden Åke.

Känslan av att vara innesluten i en bubbla av visdom och ljus höll i sig flera dagar. Det kändes om om själen jublade över att jag äntligen fattat vad allt handlar om. Inre frid ger kraft och styrka att våga leva till fullo.

Jag önskar att alla människor gav sig själv gåvan att gå den här kursen. Man hjälper inte bara världen, man hjälper sig själv. Och det är vi värda!

 

Om ni vill veta mer så hör gärna av er. Nästa kurstillfälle är i underbara natursköna Vike utanför Kristinehamn den 6 – 9 november 2016. Maila regine.grundel@hotmail.se eller ring 0730-667444.

Väntans tider

Imorgon kommer den. Min alldeles egna roman. Hundra exemplar av ”Cool och enastående” beräknas landa på min trappa någon gång under eftermiddagen.

Det är blandade känslor just nu. Å ena sidan är jag enormt stolt över min prestation. Å andra sidan är jag lite nervös för vad folk ska tycka om den. Jag har lämnat ut mig ganska mycket i min historia. Precis som alla författare har jag gett boken en del av mitt innersta. Och nu kan vem som helst läsa och tycka och kritisera det. Men det är ju en del av dealen när man skriver. Det går inte att gömma sig om man vill förmedla något man brinner för.

Först tänkte jag faktiskt använda mig av en pseudonym. Det hjälpte mig att inte hålla tillbaks i berättandet. Jag censurerade inte mig själv som jag skulle gjort om jag från början bestämt att använda mitt egna namn. Men när det var dags att trycka boken kändes det fel att inte stå för mitt verk till fullo.

Och nu går det inte att ångra sig. It is done. Och inom några dagar kommer människor att läsa och tolka min roman fritt. Inte så lite skrämmande. Tänk om det jag skrivit inte alls tolkas som det var meningen? Tänk om allt slutar i ett praktfullt och naket magplask? Jösses. Det här är verkligen en träning i att släppa kontrollen. Och i att inte låta rädslan för vad andra ska tycka ta över. Jag är ju stolt och nöjd. Då ska väl inte andras åsikter spela någon roll?

Men det är klart att jag hoppas på att min berättelse berör, roar och engagerar. Det är ju en av orsakerna till att jag skriver. Bekräftelsens nektar är svår att bortse ifrån.

Nu är det bara att vänta. Ska verkligen försöka slappna av. Kanske skulle göra som katten Nova? Ser avspänt ut. Undrar vad Patric skulle säga om han hittade mig utfläkt på köksgolvet i morgon bitti? Kanske är bättre att sitta kvar i soffan och bita på naglarna ändå? 🙂

nova_web

 

En milstolpe

Visst. Jag har tryckt en bakbok tidigare. Och jag har gjort en e-bok av min första blogg. Men det här känns större. Enormt mycket större. Efter ett och ett haft års slit, och då menar jag SLIT, har jag idag äntligen skickat iväg min första roman på tryckning. Om tre veckor borde den vara här. Cool och enastående heter boken. Och så känns det.

Hela mitt vuxna liv har jag drömt om att skriva en bok. Inte en bakbok. Inte en bloggbok. Utan en vanlig hederlig roman. Jag har börjat många gånger men tappat sugen efter något kapitel. Men hösten 2014 kändes det helt annorlunda. Jag var mogen och berättelsen rann fram utan ansträngning. Den skrev nästan sig själv. På sex veckor hade jag en färdig roman på drygt 200 sidor. Trodde jag. Patric förvarande mig och sa att det är nu slitet börjar. Men så jobbigt kan det väl inte vara, tänkte jag. Boken är ju nästan klar?

Ack vad jag bedrog mig. Jag har arbetat om och arbetat om. Jag har redigerat redigeringarna flera gånger. Det går inte att läsa en enda sida utan att vilja göra om något. Därför la jag boken på is en ganska lång period när mitt första utkast valsade runt hos olika förlag. Men det blev nobben hos alla. Självkänslan dök av alla avslag. Så boken fick vila tills det kändes roligt igen.

I januari var tiden inne för den sista genomläsningen. Inte blev det någon enkel genomläsning inte. Jag har ändrat massor. Det tog längre tid att redigera den ”klara” boken än det tog att skriva den från början. Men nu är jag nöjd. Patric fick läsa den efter alla ändringar och gav tummen upp. ”Mycket bättre!” Den stackaren har fått läsa boken fyra gånger eftersom jag ändrat så mycket. Jag är enormt tacksam för all hjälp han gett. Han har även gjort det coola omslaget. Utan Patric hade det inte blivit någon bok. Min hjälte. Min klippa.

Om tre veckor borde den vara här. Jag längtar efter att få hålla den i min hand. Min första roman. Boken om Jonna. En påhittad historia som ändå känns som min eftersom Jonnas känslor är en spegling av mina under min tuffaste livsperiod. Jag hoppas min berättelse engagerar och ger en del tankställare. Jag hoppas den är underhållande och varm. Jag hoppas min humor lyser igenom även om berättelsen egentligen är väldigt seriös. Och sist men inte minst så hoppas jag att alla förstår att det är en påhittad historia, inte en memoar.

Jag har redan skrivit uppföljaren. Den ska ”bara” redigeras också. Kanske hinner den bli klar innan årsskiftet. Kanske.
Omslag-Framsida-Cool-Enastaende_webb

Din energi är en vacker gåva

Ibland fastnar jag. Min energi dalar och allt känns tomt. Hopplöst. De flesta gånger kommer känslan helt oväntat. Som en otrevlig överraskning. Till en början är det svårt att förstå vad som hänt. Jag försöker fortsätta som vanligt och hoppas att det försvinner av sig självt. Men ack vad man kan bedra sig. Inget är väl så enkelt när man är på sin personliga utvecklingsresa? Det är först när huvudet dunkar och magen är i uppror  som jag inser att en sanning måste förstås och avtäckas. Igen. Ska man aldrig bli klar?

En av mina största livsläxor handlar om att förstå när jag ska hjälpa och när jag ska låta bli. I det ingår också att kunna släppa saker som jag inte kan göra något åt. Utan skuld och dåligt samvete. En annan läxa handlar om att våga uttrycka mina behov och skydda min energi. När min ork dalar är det 99.9 procents chans att orsaken är ”overcaring” eller brist på gränssättning/skydd.

Allt hänger ihop. När jag kränker mina egna gränser får jag betala priset. Om jag tillåter någon annan att kliva omkring på mina behov är det samma sak. Samma pris. Mitt problem är att jag glömmer bort att vara medveten ibland. Då öppnar jag mig för energidränerande situationer. Och så står jag plötsligt där med en längtan att fly till skogs i 14 år.

Det är så viktigt att vi tar hand om vår energi. Att vi väljer när och hur vi ger bort den. Den ska inte läcka ur oss utan att vi märker det. Det är som att slänga skattkistan i sjön. Och då får varken vi själva eller de som faktiskt ska ha vår hjälp någon nytta av den.

Idag väljer jag att vara medveten. Idag väljer jag att respektera mina behov. Det är faktiskt möjligt att älska sig själv samtidigt som man älskar andra. Även om vi ofta matas med bilden att det ena utesluter det andra.

Älska dig själv så att du kan älska andra. Det är dagens visdomsord.

Nu ska jag ta hand om mig själv 🙂
2014-04-20 15.28.42

 

 

Det fria valet.Var går gränsen?

Jag anser att det fria valet är en mänsklig rättighet. Så länge man även respekterar andras fria val. Vid en första blick ser det väldigt enkelt ut. Okej, jag bestämmer över mitt liv så bestämmer du över ditt. Så länge vi inte kränker varandras frihet är allt frid och fröjd.

Men vad händer om ditt fria val går helt emot min uppfattning om vad som är rätt? Tänk om du gör något med ditt liv som jag inte kan eller vill acceptera? Vad händer då? Har jag rätt att lägga mig i om du skadar dig själv med dina val? Och i så fall – hur allvarlig måste skadan/risken vara för att jag ska ha rätt att kränka din vilja?

Och så till den luriga frågan om ålder. När kan en människa hållas helt ansvarig för sina val och handlingar? I lagens mening är det 18 år. Då upphör en förälders rätt att ha insyn i sjukjournaler, myndighetsregister och annat. Men i övriga livet är gränsen mycket mer flytande. Det är mer en känsla än en ålder. Mognad är ingen siffra. Det är självklart att vi vuxna få lägga oss i när treåringen vill köra ut sin trehjuling bland bilarna på gatan. Men hur är det när 18-åringen åker motorcykel utan hjälm?

Hur länge får en förälder lägga sig i sina barns val?

Jag har inga svar. Men jag vet att kärlek och omtanke ofta kommer emellan den fria viljan. Det är oerhört svårt att stå bredvid och titta på när en älskad person gör val som vi tycker skadar dem. Som när de vuxna barnen väljer ”fel” umgänge, jobb, partner, bostad, investering… Eller när de väljer att inte anförtro oss sina bekymmer. När vi inte får hjälpa. Då är det lätt att tvinga sig på. För kärleken gör det svårt att låta dem göra sina egna misstag. Få sina egna lärdomar.

Så det fria valet är inte så enkelt. Var går gränsen? Har vi överhuvudtaget rätt att lägga oss i andras val? Oavsett konsekvenser? Är respekten för andras liv och val viktigare än livet självt? Vad är ett liv utan respekt och fria val?

Följer man hjärtat vill man rädda/skydda/hjälpa till varje pris. Följer man magkänslan gör man det som leder framåt. Den villkorslösa kärleken sätter sig inte över andras livsvägar. Den gör det som utvecklar. Och ibland är det faktiskt inte meningen att vi ska hjälpa. Det kan till och med förhindra den andra människans livsväg.

Jag har som sagt inga färdiga svar. Men frågorna är viktiga. För att ha någon slags riktning i den här luriga labyrinten har jag en enkel regel. Om någon ber mig om hjälp och min magkänsla säger att det är rätt så hjälper jag. I andra fall försöker jag låta bli. Även om det kan vara oerhört svårt.

Med fria val finns det inga offer.

blomma3_web